tysklandssvenskan

Igår så förberedde jag lite arbete för idag. På grund av att vissa människor inte var på plats kunde jag inte avsluta det hela på en gång, något jag annars föredrar. För att inte glömma bort det idag så la jag det högst upp i min hög på mitt skrivbord. Imorse när jag kom till jobbet är pappret borta. Puts väck. Det har inte halkat ner bakom skrivbordet och inte heller hamnat någon annanstans i högen. Min slutsats är därför att någon tagit med sig pappret. Naturligtvis utan att lämna något meddelande. Jag frågar mig nu varför. Det är normalt sett jag som fixar de här sakerna och arbetsskygghet är ett virus som spritt sig bland kollegorna. Jag betvivlar därför starkt att någon valt att avsluta arbetet frivilligt. När de inte ens blivit ombedda. Så att istället för att enkelt och smidigt kunna avsluta arbetet måste jag nu först luska ut vem som tagit pappret, om det har avslutats på rätt sätt och eventuellt göra om det idag igen. Jag blir så trött. Är det för mycker begärt att få ha sina saker ifred? Det är nämligen inte första gången som det händer. Själv skulle jag aldrig komma på tanken att ta saker från någon annan, speciellt inte arbete. Hur tänker man? "Åh, här har någon förberett något. Jag tar med det trots att jag inte har någon aning om vad som ska göras. Det kommer säkert att uppskattas. Jag är verkligen en hygglig kollega." Jag hoppas verkligen att det finns en bra förklaring till det här. Annars är det jag som inför lås på alla saker så att jag vet att de inte försvinner efter min hemgång. Tjuvar och banditer. De finns överallt.

Den här veckan har minst fyra dagar för mycket. Den tar ju aldrig slut! Jag har kämpat på i en evighet men det är ändå bara torsdag. Dock misstänker jag att helgen kommer att gå rasande snabbt.

Igår imponerade jag på mig själv genom att gå och träna direkt efter jobbet. Kände mig oerhört stolt efteråt. Jag har upptäckt att det inte är själva träningen som är det jobbigaste utan det är att faktiskt komma iväg. Vetskapen om att behöva ge sig ut igen kort efter att man kommit hem är på gränsen till smärtsam. Väl utanför dörren igen så känns det rätt bra. Körde inget jättelångt pass, 40 minuter på löpbandet, men det räcker för att känna sig duktig. Dessutom försvinner inte hela kvällen då. När jag kom hem blev det spenatsoppa med ägg till middag som M hade gjort och till det ett nytt avsnitt av Goodbye Deutschland. Tyvärr var Italien-familjen inte med i det avsnittet men som tur var så fanns det andra dårar som bidrog till en hel del skratt. Jag vet inte om deltagarna i programmet är modiga eller korkade men det lutar nästan åt det senare alternativet. När man tex startar sin Piratbar 15 km från närmaste hotell på Jamaica och blir förvånad när ingen kommer, då undrar jag lite hur man här räknat för att få verksamheten att gå ihop. Misstänker att många av dessa drömmar kommer dö fortare än kvickt. Men underhållande är det iaf.

Det finns människor som klär sig illa. Antingen sitter kläderna dåligt eller så är det en mönsterkombination som inte är av denna värld. Dessa människor brukar dock inte bry sig nämnvärt om mode och vad som ser bra eller dåligt ut. Det behöver i vissa fall inte ens vara rent. Men det kan jag ta. Alla är inte intresserade av kläder och lägger därför inte heller ner någon energi på att se anständiga ut. Men så finns det de som "kan". Eller de som anser sig kunna. De jobbar gärna inom modebranschen. De läser Vogue, Elle och InStyle. De kan allt om de senaste trenderna. De har alltid en märkesväska inom räckhåll. Tyvärr så finns det dagar när även dessa människor får hjärnsläpp. Det värsta är att det förmodligen är ett helt medvetet drag. Idag fick jag nämligen en chock när en man i ledningsgruppen plötsligt knallar in i lila byxor. Lila!! Inte mörklila på gränsen till svart, inte heller plommon eller någon annan diskret ton. Nej nej. Dessa var så lila att en åttaårig tjej hade blivt grön av avund. Dessa byxor hade han matchat med en svart kavaj och svarta skor. Det ska påpekas att detta är en man som inom företaget bland annat är känd för sin goda smak. Ok. Jag tror att vissa kommer tänka över detta påstående både en och två gånger efter att ha sett honom idag. Jag är fortfarande lite skakad.

Jag blir alltid lika fascinerad när jag klickar in på en artikel, tex på Aftonbladet eller Expressen, och sedan läser kommentarerna. Det här gäller främst för artiklar som har ett lite mer trivialt innehåll, det vill säga de handlar i regel om en kändis, nya "upptäckter", återanvända artiklar osv. Jag kan hålla med om att även jag klickat in på en artikel som kanske inte gav så väldigt mycket men jag känner inte att det påverkar mitt fortsatta liv i någon större utsträckning. Det verkar det dock göra för en majoritet av kommentatorerna. Här spyr de nämligen ut sin galla över den kassa journalisten, det usla innehållet eller helt enkelt bara över det hemska i att artikeln överhuvudtaget har publicerats. Det är här jag blir lite konfunderad. Inte nog med att de faktiskt har klickat in på ovannämnda tidningar (de brukar klargöra att det är skittidningar det handlar om), klickat sig vidare till den aktuella artikeln, läst artikeln och blivit upprörda, de väljer dessutom att lägga ner åtskilliga minuter på att logga in (måste göras innan man kan kommentera), skriva några arga meningar om artikelns uselhet, ge svar på andra kommentarer och sedan lägga in ytterligare en kommentar. Varför? Om man nu tycker att informationen inte bidrar till bättre vetande är det väl fritt fram att surfa vidare till en annan sida med lite mer matnyttig information. Men icke. Här ska alla få veta att jag minsann inte gillade det här. Det är min plikt som medborgare att berätta att det är skit. Uselt. Pinsamt. Ett mycket märkligt beteende om ni frågar mig. Nästa gång kan de väl bara acceptera att det var en utfyllnadsartikel och sen glatt bege sig vidare i cyberrymden. Det vore så mycket enklare.

M och jag ser aldrig på tysk Tv med undantag för ett program: Goodbye Deutschland. Det är ett genialiskt program som handlar om tyskar som flyttar till andra länder för att skapa sig ett nytt liv där. Det kanske inte låter jättekul men efter att ha följt familjerna i några minuter så inser man att det här är människor som lever efter devisen "ta dagen som den kommer". Det är fantastiskt många som inte har förberett sig det minsta innan flytten. Min favoritfamilj är en familj från Hamburg som har bestämt sig för att flytta till Italien. Anledningen? Där kommer de minsann att bli lyckliga. Det är det. Tydligen har de haft problem med ekonomin under en längre tid och allt är botten. Men i Italien kommer problemen tydligen att försvinna av sig själva. I det här läget kan man ju kanske tänka sig att familjen har sett till att ordna allt så att det nya lyckliga livet kan börja. Men icke. För det första pratar de inte ett ord italienska men har förhoppningen att "det kommer att gå lättare när vi väl är i landet". Pappan har förvisso skaffat ett jobb på en byggarbetsplats men när det regnar är de tvungna att ställa in arbetet för dagen, vilket i sin tur innebär att han inte får någon lön. Hittills har det regnat i alla avsnitt. Mamman har inte skaffat något jobb men vill gärna jobba med djur, typ i en djurpark. Problemet är bara att de valt att bosätta sig i en liten, liten by någonstans i Toscana så det ska bli intressant att se hur hon lyckas få något sådant jobb. Detta innebär att de har en (1) inkomst (under förutsättning att det inte regnar). Det känns en aning naivt att tro att de ekonomiska problemen är ett minne blott. Det bästa med familjen dock är att de även dragit med sin 16-åriga son. Han ska nu börja i italiensk skola utan att kunna ett ord italienska. Bara att hitta rätt buss till skolan var ett mindre äventyr. Nu senast fick han även hem en lista med litteratur som han måste köpa. I runda slängar var det väl böcker för ca 5000 kronor. Gött. Mamman var inte glad. Kan knappt vänta tills jag får veta vad stollarna hittar på i nästa program.

Men det är inte bara denna familj som är dåligt förberedd. Knappt någon har brytt sig om att lära sig språket i det land som de ska flytta till. Ännu färre har ordnat arbete. Och en del har inte ens någon bostad. Däremot är alla övertygade om att allt kommer att lösa sig på ett eller annat sätt. Förhoppningsvis gör det det också men jag fascineras ändå över hur man kommer på tanken att flytta till ett annat land utan att ha koll på någonting. Det rimmar ju om inte annat lite illa med bilden av att tyskar är lika med ordning och reda. Det räcker med att se ett avsnitt av Goodbye Deutschland för att inse att så inte är fallet.

Helgen har verkligen gått i filmens tecken. M har köpt en hel del filmer den senaste tiden så det var bara att börja beta av dem. I fredags såg vi "Knowing" med Nicholas Cage, en film som jag har varit sugen på att se. Den handlar om att Cages rollkaraktär får tag i ett papper med siffror, vilka efter lite fnulande visar sig visa katastrofer som har skett och som kommer att ske. Självklart ska nu världen räddas. 3/4 av filmen var riktigt bra och sådär kuslig så att man helst av allt vill gömma sig under täcket. Slutet däremot är bland det värsta jag sett i filmväg. Förmodligen hade manusförfattarna inte tänkt så mycket längre än att det skulle vara en spännande film, slutet kändes förmodligen som ett mindre problem. För hur förklarar man annars att ett rymdskepp dyker upp och tar med sig två barn som ska befolka en ny planet efter att jorden förintats av en solstorm? Ett riktigt kasst slut alltså på en annars bra film. Lite synd.

Två av filmerna visade sig hålla en riktigt hög kvalitet. Den första "The taking of Pelham 123" med John Travolta och Denzel Washington var riktigt bra. Bra skådespelare, bra intrig, spännande upplösing och en trovärdighet som "Knowing" aldrig var i närheten av.

Denzel Washington gav oss mersmak på bra filmer så igår var det dags för "Man on Fire", en actionfilm med kidnappningstema och hämndbegär. Även den filmen var riktigt bra, även om det var en hel del blodiga scener.

Hämnd är underhållande konstaterade vi och satte därför igång helgens fjärde film. Detta var en engelsk film, "Harry Brown", med Michael Cain huvudrollen. Dock var inte filmen i närheten av "Man on fire". Det verkade snarare vara en svenskproducerad film med långa sekvenser där Cain dricker kaffe och tittar ut genom fönstret. Hämndtemat var förvisso en del av handlingen men det kom rätt sent in i filmen och de första 40 minuterna var riktigt långtråkiga. På slutet blev det dock lite mer action men filmen var helt enkelt lite för deprimerande för att det skulle bli underhållande.

I övrigt fyndade jag en vinterjacka på rean. En helt perfekt jacka som dessutom var nedsatt med ca 70 %. Ett riktigt kap med andra ord. Förmodligen innebär detta att det är slut med kylan nu och att jag inte kommer att få användning för den förrän till nästa vinter men det får man nästan räkna med när man köper vintersaker på rean. Om inte annat så har jag ju en sprillans ny jacka till nästa säsong. Prima skinka. Japp japp.

Idag är jag av någon anledning extremt elektrisk/statisk. Den som kommer lite för nära får sig en rejäl stöt. Det känns som ett lagom straff för den som stör mig. Det fina med det hela är att de inte ens behöver nudda mig förrän det sprätter till. Ett prima sätt att markera att någon kommit för nära. Tyvärr misstänker jag att detta bara är tillfälligt så det gäller att utnyttja det till max under den tid det varar. De stackare som rör sig i min närhet idag får helt enkelt vara på sin vakt. Hehe.

Igår gjorde jag pannkakor i min nya lilla stekpanna, julklapp från M. Jag tycker att små pannkakor smakar bättre än stora. Att jag använder exakt samma smet är inget som har betydelse. De blev iaf väldigt mumsiga och serverades med grädde och jordgubbssylt.

Resten av kvällen satt jag helt försjunken i Dan Browns senaste bok "Den förlorade symbolen". Som vanligt var det en cliffhanger i slutet av varje kapitel, vilket gör det omöjligt att lägga ifrån sig boken. Det slutade med att jag läste ut den. Jag tycker att det är en jobbig känsla när man läser vissa böcker, man vill liksom läsa klart dem så att man får veta hur det går men samtidigt vill man inte att de ska ta slut. Sånt är frustrerande. Hur som helst, boken var både spännande och intressant men jag tyckte att den påminde lite väl mycket om "Da Vinci-koden". Exakt samma upplägg men med en annan bakgrundshistoria. Dan Brown har väl förstått att det konceptet säljer. Jag måste dock säga att hans bästa böcker är de som inte har blivit lika hypade av media och kritiker. Till exempel är "I cirkelns mitt" egentligen en betydligt bättre historia än Da Vinici-koden, dock inte lika mystisk. Däremot måste jag ge en eloge till Brown för en fantastisk efterforskning. Det är som en liten historielektion inbäddad i en spänningsroman. Det tycker jag är skickligt gjort.

Förra gången jag försökte mig på ett bloggskrivande, blev det tre inlägg. Sedan dess har bloggen helt enkelt legat orörd. Jag har dock saknat ett forum där jag kan vädra mina tankar och funderingar. Därför gör jag nu ett nytt försök och hoppas att jag har mer motivation att fortsätta skriva. Vi får se hur det går med den förhoppningen. Jag upptäckte nämligen att det inte var helt lätt att kombinera bloggen med ett heltidsarbete. Men, men. Jag får helt enkelt ta mig i kragen. Den senaste tiden har jag haft mycket att skriva av mig och därför är nu bloggen återupplivad. Förhoppningsvis dör den inte lika snabbt igen.

Äntligen har jag tagit mod till mig och startat en blogg. Här kommer jag att berätta om de små saker som händer här i Tyskland. Jag har redan några anekdoter som jag kommer att dela med mig av inom en snar framtid.