Oraklet
På mitt jobb fungerar jag lite som ett sorts orakel. Ingen fråga är för stor eller för liten för att ställas. Oftast har jag svaret på frågan men inte alltid.
Idag hände två saker som fick mig att fundera hur mina kollegor tänker.
Strax efter kl. tio kommer det in en kollega till mig och frågar om jag vet var nyckeln till lagret är. Jag svarar att det vet jag tyvärr inte. Kollegan frågar då om nyckeln befinner sig i nyckelskåpet och jag svarar återigen att jag inte vet. Detta tolkas dock som att nyckeln inte är i skåpet och kollegan vänder helt sonika på klacken utan att ta en titt. Jag går därför och tittar efter och mycket riktigt hänger nyckeln där. Kollegan blir överförtjust och jag har ännu en gång hjälp en stackars vilsen själ.
Någon timmer senare kommer ytterligare en kollega in och frågar efter chefen som sitter i nästa rum. Jag säger att han inte är där eftersom det är dagens sanning. Jag brukar dessutom inte ljuga för att jävlas. Kollegan slår dock inte av på takten utan vandrar vidare i riktning mot chefens kontor, där hon kan konstatera att det är tomt. Efteråt verkar hon även känna ett behov av att meddela mig att chefen inte är pa kontoret. Jo, jag vet. Jag berättade det för dig för tio sekunder sedan.
Uppenbarligen ser de mig som en som bör tillfrågas om allt men ända ska mina svar tas med en nypa salt. Det är inte lätt när det är svårt.
