tysklandssvenskan

Idag var vi på sista undersökningen här i Tyskland. Pillbert hade vuxit som bara den och nu kunde vi se både armar och ben och ett litet hjärta som pickade fort, fort. Han rörde en hel del på sig och verkade inte tycka att det var särskilt spännande att bli tittad på. Det ska bli så spännande att se vad det blir för en liten parvel som kommer ut om 29 veckor. Mina värden var också bra och det kändes ju betryggande. Det enda som störde mig var den extremt långa väntetiden. Över en timme fick vi vänta innan det var dags att komma in i ett annat rum för att sedan vänta där i ytterligare tio minuter. Undersökningen var över på ca 5 minuter så mycket väntan för lite jobb. Ett av mina kriterier när det gäller att hitta en barnmorska i Sverige är definitivt kort väntetid. Jag inser dock att det kan bli ett svårt krav att tillgodose.

Imorgon är sista arbetsdagen och det är faktiskt med blandade känslor som jag kommer lämna jobbet imorgon eftermiddag. Jag trodde att jag skulle känna mig mer lättad men faktum kvarstår att jag har haft riktigt kul där, lärt känna många trevliga människor och lärt mig en hel del. Men det ska ändå bli skönt att avsluta den här tiden med äran i behåll och flaggan i topp. Jag kommer att sakna många och bli saknad av fler. Allt som allt känns det bra. Jag är redo för nästa fas i mitt liv och jag vet att den fasen kommer att bli toppen. Det vet jag för att Pillbert kommer att vara en del av den.

Jag trodde att de täta kisstillfällena skulle börja först när Pillbert var stor nog att använda min blåsa som klämleksak men han har tydligen bestämt sig för att det är dags redan nu. Ungefär en gång i timmen måste jag gå och det är mycket för någon som brukar behöva gå 5 gånger om dagen. Max. Men det räcker inte för lille Pillbert. Nej nej. Även nattetid måste jag gå upp 1-2 gånger. Jag hoppas att det här bara är en fas som snart går över men förnuftet säger mig att det snarare kommer att bli värre ju längre tiden lider. Jag tycker redan synd om mig själv. 

Äntligen fredag! Veckorna går så ohyggligt långsamt nu när jag väntar på den sista dagen. 10 arbetsdagar kvar efter den här. Egentligen är det ju ingenting. Men tiden segar sig fram och då jag undviker arbete i största möjliga mån så går det inte direkt fortare. Men nu är det helg och det är ljuvligt skönt. Dock känner jag av lite halsont, förmodligen efter att ha suttit i luftkonditionerat rum i några veckors tid. Förhoppningsvis blir det inte värre än lite obehag.

Min jobbtelefon är trasig men inte orkar jag bry mig om det. Om två veckor spelar det mig ingen som helst roll om det ringer eller ej och tiden där emellan är inte heller så viktig. Alltså ser jag det som en automatisk samtalsrensare. Vissa samtal ringer det, andra inte. Trevligt så.

Idag ska jag och M träffas på stan efter jobbet. Mycket angenämt. Vad vi ska göra är dock oklart men det brukar alltid bli trevligt. Jag är väldigt sugen på ett glas rosévin men det blir det inget med. Ett glas iskallt vatten är dock inte heller så dumt.

Mitt luktsinne har utvecklats något enormt. Jag känner dofter på mils avstånd och saker som jag har tyckt inte luktar något alls stinker fullkomligt nu. Som mina vitamintabletter. För några veckor sen var tabletterna totalt luktfria. Inte ens en antydan till lukt. Nu känner jag lukten av dem redan när jag kommer in i köket. När jag ska svälja dem får jag nästan hålla för näsan för att inte lukten ska bli mig övermäktig. När M har druckit en öl känner jag hans ölandedräkt från andra rummet. Men det är tydligen fullt normalt att få ett luktsinne som en spårhund när man väntar en liten bebis. Där ser man.

5 timmar kvar. Sen är det helg. Jag känner lukten av den nu. Sniff sniff.

Nu är det 31 veckor kvar. 31 veckor är en väldigt lång tid. Dessutom är jag väldigt otålig och vill träffa bebisen nu. Men innan dess kommer det vara en flytt till Sverige, en höst och en vinter, julklappsköp, julafton, nyår och födelsedag och det känns så oerhört långt bort. Den dagen bebisen kommer, oj vilken glädje. Jag tror att det är en liten kille. När jag drömmer om bebisen så är det alltid en liten kille och kvinnors intuition ska ju stämma enligt de som vet.

Den senaste veckan har varit väldigt behaglig. Inget illamående, ingen extrem hunger. Visst, jag är fortfarande hungrig men inte så där avgrundshungrig med ett vakuum i magen som för några veckor sen. Jag hoppas att det fortsätter så. Om två veckor är det dags för det sista barnmoskebesöket här i Tyskland. Sen gäller det att hitta en barnmorska i Sverige och uppdatera henne om vad som hänt hittills. Det är mycket att stå i nu.