3942?
Igår när jag var och handlade noterade jag en sak som så här i efterhand roar mig lite. När jag ska betala med kort så säger jag koden till kortet för mig själv i huvudet. Liksom för att bekräfta att jag fortfarande minns den. Förmodligen beror det på att jag har en massa olika kort med koder och det är väl ett sätt att försökra mig om att jag fortfarande minns koden till just det här kortet. Jag vet dock inte vad jag skulle göra om jag inte mindes den. Kanske försöka med ett annat kort men då skulle säkert stressen och paniken blockera hela hjärnan och jag skulle förmodligen inte ens kunna säga mitt namn. Jag har nästan aldrig kontanter i plånboken så det skulle tyvärr inte heller vara någon utväg. Som tur är har det aldrig hänt (än) att jag inte kommit ihåg koden. Den dagen, den sorgen.
M har vid ett flertal tillfällen även påpekat att jag betalar på ett roligt sätt. Han påstår att jag tvekar någon sekund innan jag ger kortet/pengarna till kassörskan för att sedan ge hela rörelsen en snärt så att det på ett demonstrativt sätt blir tydligt att jag inte alls gillar att bli av med mina pengar. Nästan som när någon på film drar fram en pistol. Lite ogillande men ändå medveten om att det inte finns någon annan utväg. Dock tror jag att ingen annan märker detta så jag behöver nog inte oroa mig för att bli betraktad som stans freak. Däremot är det korrekt uppfattat att jag inte vill bli av med mina pengar. Men jag är inte snål. Bara ekonomisk.
