tysklandssvenskan

Fy vilken morgon! Ingenting har gått min väg idag. Sista dagen som 26-åring. Ska detta år sluta med en riktig katastrof? Det värsta är att jag inte hade en aning om att det skulle bli så här. Kom nämligen upp bra, hann äta frukost i lugn och ro, inget strul i badrummet. Men sen började det: kläderna. Det jag så fint hade tänkt ut i huvudet visade sig se riktigt illa ut på. Lite så där som när man var liten och skulle börja välja kläder själv och det visade sig att man inte alls var redo för det än. In i sovrummet igen för att rota bland alla kläder som ligger i en stor hög intryckt i garderoben. Drar ut en långskjorta och en cardigan och pustar ut. Det ordnade sig! Tills jag kommer ut i hallen och ser mig i spegeln. Katastrof. Det passar inte alls ihop. Nu börjar paniken komma. De minuter som jag alldeles nyss hade till godo har plötsligt tickat iväg och nu är jag sen! In i sovrummet för tredje gången. Nu krävs det ett säkert kort. Det finns inget utrymme för experiment. Det får helt enkelt bli något från förra veckan. Klart. Inte toppen men iaf anständigt. Fyller på vattenflaskan, stoppar i skorna i kassen och så iväg. Puh. Det var på håret. Känner mig ändå nöjd att jag kom iväg så pass bra trots allt strul. Efter att ha kommit 1/3 till jobbet så slår det mig plötsligt. Stoppade jag ner plånboken i väskan? Sliter upp väskan och konstaterar snabbt att, nej, jag har inte lagt ner plånboken. Bara att vända om. Känner hur svetten rinner längs ryggen trots att det är 3 minusgrader ute. Pinnar på som bara den och känner snart att jag börjar få kramp i smalbenen. Kommer tillbaka till lägenheten, upp för trappan, in, hämta plånboken och så ut igen. Nu är klockan snart halv åtta, normalt sett är jag nästan framme vid den här tiden. Känner att det kan bli tight att gå ner och ger mig ner till tunnelbanan. Köper biljett och rusar ner till perrongen. Självklart missar jag precis det tåg som står inne så jag får vänta maximal tid på nästa. Nästa tåg som kommer är naturligtvis fullsmockat med folk. Jag är inte förvånad. Anländer till jobbet fem i åtta med andan i halsen och håret blött av svett. Känner mig fräsch. Stapplar in på kontoret och sätter igång datorn. Och här sitter jag fortfarande. Har inte riktigt lyckats åstadkomma något vettigt hittills. Jag hoppas verkligen att dagen fortsätter på ett lugnt sätt. Tror inte att jag pallar med några fler obehagliga överraskningar.