tysklandssvenskan

Idag var vi på sista undersökningen här i Tyskland. Pillbert hade vuxit som bara den och nu kunde vi se både armar och ben och ett litet hjärta som pickade fort, fort. Han rörde en hel del på sig och verkade inte tycka att det var särskilt spännande att bli tittad på. Det ska bli så spännande att se vad det blir för en liten parvel som kommer ut om 29 veckor. Mina värden var också bra och det kändes ju betryggande. Det enda som störde mig var den extremt långa väntetiden. Över en timme fick vi vänta innan det var dags att komma in i ett annat rum för att sedan vänta där i ytterligare tio minuter. Undersökningen var över på ca 5 minuter så mycket väntan för lite jobb. Ett av mina kriterier när det gäller att hitta en barnmorska i Sverige är definitivt kort väntetid. Jag inser dock att det kan bli ett svårt krav att tillgodose.

Imorgon är sista arbetsdagen och det är faktiskt med blandade känslor som jag kommer lämna jobbet imorgon eftermiddag. Jag trodde att jag skulle känna mig mer lättad men faktum kvarstår att jag har haft riktigt kul där, lärt känna många trevliga människor och lärt mig en hel del. Men det ska ändå bli skönt att avsluta den här tiden med äran i behåll och flaggan i topp. Jag kommer att sakna många och bli saknad av fler. Allt som allt känns det bra. Jag är redo för nästa fas i mitt liv och jag vet att den fasen kommer att bli toppen. Det vet jag för att Pillbert kommer att vara en del av den.

Jag trodde att de täta kisstillfällena skulle börja först när Pillbert var stor nog att använda min blåsa som klämleksak men han har tydligen bestämt sig för att det är dags redan nu. Ungefär en gång i timmen måste jag gå och det är mycket för någon som brukar behöva gå 5 gånger om dagen. Max. Men det räcker inte för lille Pillbert. Nej nej. Även nattetid måste jag gå upp 1-2 gånger. Jag hoppas att det här bara är en fas som snart går över men förnuftet säger mig att det snarare kommer att bli värre ju längre tiden lider. Jag tycker redan synd om mig själv. 

Äntligen fredag! Veckorna går så ohyggligt långsamt nu när jag väntar på den sista dagen. 10 arbetsdagar kvar efter den här. Egentligen är det ju ingenting. Men tiden segar sig fram och då jag undviker arbete i största möjliga mån så går det inte direkt fortare. Men nu är det helg och det är ljuvligt skönt. Dock känner jag av lite halsont, förmodligen efter att ha suttit i luftkonditionerat rum i några veckors tid. Förhoppningsvis blir det inte värre än lite obehag.

Min jobbtelefon är trasig men inte orkar jag bry mig om det. Om två veckor spelar det mig ingen som helst roll om det ringer eller ej och tiden där emellan är inte heller så viktig. Alltså ser jag det som en automatisk samtalsrensare. Vissa samtal ringer det, andra inte. Trevligt så.

Idag ska jag och M träffas på stan efter jobbet. Mycket angenämt. Vad vi ska göra är dock oklart men det brukar alltid bli trevligt. Jag är väldigt sugen på ett glas rosévin men det blir det inget med. Ett glas iskallt vatten är dock inte heller så dumt.

Mitt luktsinne har utvecklats något enormt. Jag känner dofter på mils avstånd och saker som jag har tyckt inte luktar något alls stinker fullkomligt nu. Som mina vitamintabletter. För några veckor sen var tabletterna totalt luktfria. Inte ens en antydan till lukt. Nu känner jag lukten av dem redan när jag kommer in i köket. När jag ska svälja dem får jag nästan hålla för näsan för att inte lukten ska bli mig övermäktig. När M har druckit en öl känner jag hans ölandedräkt från andra rummet. Men det är tydligen fullt normalt att få ett luktsinne som en spårhund när man väntar en liten bebis. Där ser man.

5 timmar kvar. Sen är det helg. Jag känner lukten av den nu. Sniff sniff.

Nu är det 31 veckor kvar. 31 veckor är en väldigt lång tid. Dessutom är jag väldigt otålig och vill träffa bebisen nu. Men innan dess kommer det vara en flytt till Sverige, en höst och en vinter, julklappsköp, julafton, nyår och födelsedag och det känns så oerhört långt bort. Den dagen bebisen kommer, oj vilken glädje. Jag tror att det är en liten kille. När jag drömmer om bebisen så är det alltid en liten kille och kvinnors intuition ska ju stämma enligt de som vet.

Den senaste veckan har varit väldigt behaglig. Inget illamående, ingen extrem hunger. Visst, jag är fortfarande hungrig men inte så där avgrundshungrig med ett vakuum i magen som för några veckor sen. Jag hoppas att det fortsätter så. Om två veckor är det dags för det sista barnmoskebesöket här i Tyskland. Sen gäller det att hitta en barnmorska i Sverige och uppdatera henne om vad som hänt hittills. Det är mycket att stå i nu.

Jag har extremt torra händer, inte bara när det är kallt och torrt ute utan även under sommarhalvåret. Jag har prövat de flesta handkrämer som finns men har inte hittat någon som har varit riktigt bra. Mitt största problem är mina nagelband och huden närmast naglarna. Nu har jag dock hittat en kräm som funkar rätt bra för mina små händer; Neutrogena Norwegian Formula. Den kanske inte gör mina händer supermjuka men det hindrar de iaf från att spricka sönder totalt. När mina nagelband däremot inte alls vill samarbeta hjälper inte heller denna kräm något vidare. Som tur är har jag en liten life saver i form av Apotekets nagelbandsolja. Efter några kvällars insmörjning med den så ser nagelbanden riktigt friska ut. Dessa två produkter är numera måsten på mitt sängbord.

(Bilder från www.neutrogena.de och www.apoteket.se)

När jag ser en naturfilm med apor som på något fiffigt vis lyckas öppna en stenhård nöt eller använda en pinne som redskap för att pilla ut myror ur ett träd så blir jag alltid lika fascinerad. Man ser hur de tänker och tänker och till slut går det upp ett litet ljus och de lyckas få i sig nöten/myran. Med samma fascination betraktar jag mina kollegor när de försöker logga in på datorn. Jag ser att de är förvirrade. Det är något farligt över denna maskin men de ger sig inte. De ska in i den! Det knappas och klickas men utan resultat. En annan kollega tillkallas. Kanske kan de tillsammans lösa detta mysterium. Det letas bland lappar och anteckningar. Kanske finns det en ledtråd någonstans? Nu börjar de bli frustrerade och det förut så timida knappandet har förvandlats till ett desperat bankande på tangentbordet. Men det går inte. Det dröjer inte länge innan jag hör en svag stämma vid dörren: "Det verkar vara något fel på datorn. Det går inte att logga in." Jag misstänker starkt att det inte är datorn det är fel på och mycket riktigt. Efter ett försök med rätt lösenord sätter datorn igång. Fascinationen bland mina medarbetare är stor. Ett mirakel har skett! Fantastiskt.

Enda skillnaden mellan kollegorna och aporna är att aporna inte behöver min hjälp för att lyckas.   

Idag är det en sån här dag när minuterna bara segar sig fram. En typisk måndag trots att det är tisdag. Det lustiga är att jag har varit upptagen i stort sett hela tiden och då brukar tiden vanligtvis gå fort. Men inte idag alltså.

Jag har varit lite irriterad idag känner jag. Till stor del beror det på att jag får så många korkade frågor. Ett exempel: På mitt skrivbord står två postfack. Det ena är märkt med mitt namn och det andra är märkt med "Extrabeställningar". In kommer en kollega med en extrabeställning. För mig är det solklart vart beställningen ska hamna men det är det tydligen inte för andra. Kollegan ställer nämligen denna intelligenta fråga: "Jag har en extrabeställning här. Ska jag lägga den bland extrabeställningar eller i det andra facket?" Ja, vad tror du själv? Vad verkar mest logiskt? Självklart ska du lägga den i det fack som är markerat med "Extrabeställningar". En halvtimme senare hittar jag en annan beställning i facket med mitt namn. Det går tydligen inte att vara övertydlig här.

Här på jobbet har vi en så kallad "slumpknapp" som vi måste trycka på när vi går hem. Lyser det grönt är det bara att knalla vidare men lyser det rött måste man visa upp innehållet i väskan för vakten. För att det inte ska bli något trassel när man har med sig privata saker kan man fylla i små gula lappar där artikeln skrivs upp och så får man en datumstämpel på sin lapp. Skulle det lysa rött visar man bara upp lappen som då är ett bevis på att man inte har stulit grejen på jobbet. Häromdagen lyste det rött när jag tryckte på knappen och lydig som jag är vände jag om. Då jag hade med mig en iPod och en parfym visade jag upp mina lappar för dessa saker. Frid och fröjd tänkte jag. Vakten ber mig även visa vad jag har i min kasse. Inga problem. Där har jag nämligen bara vattenflaska, paraply och mina vantar och mössa från morgonen. "Har du lapp för de där grejerna?" frågar vakten och jag börjar fundera på om han är lite korkad, jag visade ju precis lapparna. "Eh, för vad menar du?" "Ja, för vantarna." "Ja, men dem hade jag ju på mig imorse så dem har jag ingen lapp för. Normalt sett ska man inte behöva någon lapp om man har sakerna på sig." "Ja, men du har ju de inte på dig nu. Tänk på det till imorgon. Antingen tar du en lapp eller så tar du upp dem ur kassen när du går hem." Det är här jag blir lite konfunderad. Om jag håller vantarna i handen alternativt har dem på mig, så har jag inte stulit dem. Ligger de däremot i min kasse så är jag en simpel tjuv. Lite märkligt. Antingen gör man en regel som säger att vantar inte behöver någon lapp, oavsett om de sitter på handen eller ligger i en påse, eller så ska de alltid ha lapp. Så är det nämligen med paraplyer, där behöver man ingen lapp även om det ligger i väskan/kassen/handen. Dock skulle det ju bli lite fånigt om man var tvungen att ha paraplyet uppslaget när man gick hem bara för att bevisa att det minsann inte är stulet. Idag tar jag dock det säkra före det osäkra och sätter på mig vantarna innan jag går ut. Jag tog nämligen ingen lapp för dessa imorse.

Jag kunde inte låta bli att göra ett kollage till. Känner att det här kommer att ta upp mycket av min tid framöver.

Hittade en rolig sida idag när jag hade lite tid över. Här kan man enkelt sätta ihop en outfit eller helt enkelt få lite inspiration till nästa shoppingtur. Så här skulle jag vilja klä mig i vår.

Nu är det åter vinter här. Det har snöat oavbrutet i två dagar sa nu har det kommit knappt 20 centimer snö på gatorna. Här tycker jag att det är läge att börja ploga. Men det verkar inte tyskarna hålla med om. Imorse när jag gick till jobbet var det så mycket snö på vägarna att bilarna liksom stakade sig fram. Då rör det sig ändå om vägarna mitt i stan så det är ju en del trafik där. Dessutom blir tyskarna upprörda och förvånade när det blir trafikkaos. "Ja, det är verkligen inte mitt fel att jag är så försenad. Det är ju snö ute! Klart att det inte går att ta sig fram då". När jag bodde i Linköping så var till och med cykelbanorna plogade klockan sju på morgonen. Här har man alltså inte ens lyckats få bort snön från huvudvägen innan rusningstrafik. Låter inte helt smart med tanke på biltätheten här. Igår såg jag en liten skåpbil med en stor borste fram. Jag tror att det är deras främsta vapen mot snöiga vägar. Verkar fungera sådär.

Nu har det ju gått några dagar sedan premiären av Melodifestivalen men jag tänkte ändå att jag skulle ta och skriva några rader om mina intryck. Först och främst måste jag säga att det var en besvikelse. Kvaliteten på låtarna var så låg att man började fundera på hur de låtar som inte kvalificerade sig lät. Mycket märklig blandning och det mesta var så slätstruket att tävlingen aldrig riktigt kom igång. Det märktes också att tre programledare är minst en för mycket. Det blev rörigt och svårt att koncentrera sig på en central roll. Dessutom bidrog Christine Meltzers blotta närvaro till en obehaglig rysning i kroppen. Skrikig, fånig och pratade som ett barn. Måns var väl helt ok men killen är ju präktigheten personifierad så det blev lite tillrättalagt så fort han gjorde entré. Bäst i sammanhanget var definitivt Dolph. Han var så fel att det blev rätt. Han pratade som Buzz Lightyear i Toy Story och hans repliker var ungefär lika omfattande som dem han tilldelats i sina filmer. Men han bjöd verkligen på sig själv och det ska han ha cred för. Största pluset för i år är att de har tagit bort tramset med duellerna. Nu kändes det effektivare och det blev inte bara ett stort ringa-in-och-rösta-program. Bra också att det bidrag som fått flest röster gick direkt till final.

Så en liten sammanfattning av låtarna:

Ola - Unstoppable: Tråkig låt som inte fastnar. Ola kändes dessutom väldigt obekväm på den stora scenen. Bäst var pianoslingan som gick igen i hela låten.
Jenny Silver - A Place To Be: Vad säger man? Så mycket sämre än det här kan det inte bli. Märklig låt, ingen tydlig refräng och en scenklädsel som inte var av denna värld.
Linda Pritchard - You're making me Hot-Hot-Hot: Kvällens bästa show och även den enda låt som har fastnat i mitt minne. Lite synd att den inte gick vidare till Andra Chansen iaf.
Pain of Salvation - Road Salt: Kvällens bästa låt, dock helt fel i dessa sammanhang. Kommer troligen inte ha så stor chans att gå vidare i nästa omgång. Men en bra låt helt klart.
Anders Ekborg - The Savioir: Anders har en bra röst, inget snack om saken. Men låten var ju som hämtad ur en musikal och det blev lite väl mycket teaterspelande. Lite för svulstig för min smak. 
Jesscia Andersson - I did it for love: Klassisk Disney-ballad, fast med mindre känsla. Tråkig och slätstruken och Jessica gjorde ett alldeles för blekt framträdande för att få det något så när intressant.
Frispråkarn - Singel: Haha! Ett av de största bottennappen i Melodifestivalens historia. Extremt dålig "låt". Killen kändes inte ens trovärdig som hiphopare i sin röda cardigan. Tur att hans resa tog slut snabbare än kvickt.
Salem Al Fakir - Keep on walking: Jag har aldrig varit något fan av Salem och tycker även att denna låt var ganska intentsägande. Ett plus dock för att han kör på sin stil. Det kändes inte som en låt som hade skickats in enbart för att vara med i Melodifestivalen. Salem var dessutom trovärdig i sitt framträdande.

Ja det var mina tankar kring årets första delfinal. Jag hoppas att det tar sig och blir bättre startfält de kommande veckorna. Annars kan vi nog glömma att få en bättre placering i ESC.

Jag tror att vissa människor har ett visst behov av att alltid få ha rätt och dessutom belönas för det. Idag på jobbet var det en kund som skulle köpa en tvål som fanns precis vid kassan. På tvålen satt det en liten nallebjörn i tyg. Priset för denna ädla vara var cirka 80 kronor. Liste mastigt för en tvål kan tyckas men vill man lägga pengarna på såna saker så är det helt ok. Nu visade det sig dock att tvålen var lite skavd i ena hörnet. Detta ska naturligtvis inte passera obemärkt förbi. En försäljare letas upp och kunden påtalar att tvålen är skadad. Försäljaren visar då att det finns fler likadana tvålar och att kunden kan ta en av dem. Men nej, kunden ska ha den skavda tvålen men med prisavdrag. Försäljaren påpekar då att så länge det finns flera tvålar som är hela så kan hon inte ge någon rabatt. Kunden ger sig inte. Till slut ger försäljaren med sig och ger kunden 10% i rabatt, det vill säga 8 kronor. Hur orkar man ens diskutera en sån sak för att tjäna 8 kronor? Det övergår mitt förstånd. Man är villig att lägga 72 kronor på tvålen men inte 80? Eller köper man av princip trasiga saker för att få nöjet att strula med personalen och dessutom dra ut på köpet med åtskilliga minuter? Jag vet inte. Dock vet jag att jag aldrig skulle köpa en tvål för 80 kronor, skavd eller ej.

Igår gjorde jag något som jag borde ha gjort för länge sedan. Jag storrensade min garderob. Det har behövts under en längre men jag har alltid skjutit upp det eftersom det kräver ett visst arbete och det gäller att vara hård mot sig själv. Men efter måndagens katastrofmorgon så insåg jag att det var dags att göra något åt saken innan jag eldade upp allt i ren frustration. I drygt två timmar höll jag på och gick igenom varenda plagg. Och resultatet är enastående måste jag säga. Det har nog aldrig sett så bra ut, inte ens när garderoben var ny. Byxor för sig, skjortor prydligt upphängda, kläder att ha på jobbet på samma ställe så att det är lätt att hitta och kombinera. Ett riktigt mästerverk. Det är dock nu det svåra börjar, nämligen att försöka hålla det på den här nivån. Jag har gjort tappra försök förut men det har ända slutat med en stor hög på översta hyllan där nytvättat, använt och kasserat försöker samsas. Det har inte varit ett jättebra system. Igår lyckades jag faktiskt fylla två stora papperskassar med kläder som jag inte har använt på minst sex månader. Gjorde även en förteckning av vad jag plockat bort så att om det skulle knipa så vet jag var jag har gjort av grejerna. Nu måste jag köpa någon bra förvaring som jag kan ha allt i och sen ställa ner i källaren. Om det är något jag har svårt för så är det att göra mig av med gamla kläder. Då spar jag det hellre i källaren ett tag tills jag är helt säker på att kläderna aldrig kommer att hamna i garderoben igen. Den processen brukar dock hålla på några år och oftast måste jag ta ställning den dag då jag ska byta bostad och inser att jag inte kan släpa med mig hundratals kartonger med Kan-vara-bra-att-ha-saker. Men den dagen den sorgen. Nu är jag iaf jättenöjd med min insats. Och imorse gick det så smidigt med kläderna att jag lyckades komma till jobbet min normala tid trots att jag gick upp nästan 20 minuter senare. Det lönar sig med ordning och reda.

Ja, då är det bara några timmar kvar på den dag som jag har fruktat under en sån lång tid. Men nu när den verkligen är här måste jag säga att det inte känns så illa. Stor del av ångesten berodde ju på att jag inte tycker att jag har åstadkommit något under det gångna året. Men om jag ska vara helt ärlig så har jag ju faktiskt fått en hel del erfarenhet. Jag kan och vet säkert saker nu som jag inte kunde och visste för ett år sedan. Både jobbmässigt och privat. En av mina bästa vänner har sagt att man inte blir äldre utan bara klokare och jag tror det stämmer. Jag känner mig inte särskilt mycket äldre nu än vad jag gjorde för några år sedan. Jag ser mig fortfarande som 23. Däremot så finns det nog en hel del saker som jag idag gör som ett rinnande vatten men som då hade varit riktigt knivigt. Därför känns det rätt bra att vara 27. Jag får helt enkelt se till att göra det bästa av den åldern.

Bjöd på hembakta brownies idag och lite annat smått och gott på jobbet och det var verkligen uppskattat. Mina brownies gick åt som smör och det tar jag som ett bra betyg. Tänkte snart ta och knalla hemåt och fortsätta dagen i M:s sällskap. Det är alltid mysigt. Hoppas att maten som jag har planerat blir bra. Till efterrätt blir det chokladfondue. Det blir premiär för mitt lilla fondue-set som jag fick i julklapp. Blir spännande.